Inledning
Silke är utgångsmaterialet när man skall tillverka siden och konsten har funnits i Kina i ca 4600 år . Från början var tillgången mycket liten eftersom framställningen länge var en bevarad hemlighet. Därför var silke en lyxvara som endast dom välbärgade hade råd med . Men sedan spred sig kunskapen och silket blev en mycket eftertraktad handelsvara som fördes västerut på karavanvägarna, inte för inte kallad Sidenvägen. Kunskapen spreds till Europa där Italien och Frankrike blev dom viktigaste länderna. Men även här i Sverige kom tillverkningen igång. Det var på 1730-talet som Mårten Triewald införde mullbärsträdet, vars blad är den viktiga födan för silkesmaskarna. Intresset var starkt och det anlades odlingar så högt upp som i Skellefteå. År 1765 fanns det 34 sidenväverier i Stockholm men 1765-66 drogs understödet in och 1850 fanns bara 16 fabriker kvar, bland annat Almgrens på söder i Stockholm vars fabrik grundades 1832 och fanns ännu kvar i drift i början på 1930-talet .

När Suezkanalen öppnades 1869 så blev det inte lika lönsamt att producera silket på hemmaplan eftersom man kunde få mycket billigare silke från Asien och fabrikerna försvann en efter en. Men envisa eldsjälar menar idag att det på nytt skall startas fabriker eftersom lönerna i många av dom silkeproducerande länderna är på uppgång .

Vart sker tillverkningen?
I våra dagar odlas silke nästan bara i utvecklingsländer, främst i Kina, Indien, Thailand, Korea, Sri Lanka och Pakistan. Silkeindustrier finns bl.a. i Japan och Brasilien. En silkeodling i ringare omfattning förekommer i Italien, Schweiz och Frankrike, medan vidareförädling av råsilke sker i flera europeiska länder .





Hur framställs siden?
Det finaste och viktigaste silket kommer från Bombyx mori. Larven äter av mullbärsträdets löv, där av det svenska namnet mullbärssilkefjärilen eller kort och gott silkefjärilen, silket kallas då mullbärssilke. Fjärilshonan lägger på hösten 300-500 ägg som utvecklas under 9 månader. Under denna tid förvaras de mörkt och kallt. I normala fall kläcks äggen på våren men genom särskild behandling och reglering av temperaturen så kan man fördela kläckningen över hela året. När så äggen har kläckts förvaras larverna på brickor där dom matas med löven från mullbärsträdet . Det är inte små mängder löv som går åt heller, ett exempel är där 10 000 maskar äter upp löven från 25 träd på en månad. Det är också jätte viktigt att hela tiden plocka bort spillning, gamla löv och döda larver så att inte sjukdomar sprider sig. Från äggkläckningen till det att maskarna börjar spinna silke tar det ungefär 27 dagar . Vid det laget är maskarna 8-9 cm långa och väger 4gram. Nu är det dags för larven att bilda en kokong. Detta görs med proteinet fibroin som är omgivet av proteinet sericin. Det hela tar ungefär 4 dagar. Om man nu skulle låta larven utveckla sig till fjäril skulle den utsöndra en vätska som löser upp sericinet så att fjärilen kan komma ut. Detta skulle då göra att silkestråden som är en 3000- 4000 meter lång obruten tråd skulle gå i bitar. Därför så sparar man endast de bästa kokongerna till avel medans de andra hetas upp till 80 grader så att dom dör.





Produktionen av silkesfjärilarnas ägg och uppfödning kan inte skötas med maskiner därför kräver just detta led i produktionen mycket arbetskraft. Sedan sorterar man bort dom dåliga kokongerna och lägger dom bra i varmt vatten så att sericinet mjukas upp, för att sedan flyttas över till små avlånga kar innehållandes het tvållösning, där roterande borstar tar bort det översta trassliga lagret. Sedan fångas trådändarna upp, ungefär en 5-8 st av en spinnerska som fäster dom i ett munstycke som leder trådarna till den så kallade tortan där trådarna pressas ihop och det sericin som finns kvar klistrar ihop dom till råsilke. Denna procedur kallas för haspling och går i princip till på samma sätt, vare sig den utförs i modern fabrik eller i ett primitivt företag utan maskiner . Råsilkestrådarna tvinnas sedan till önskad garngrovlek . Tidigare så förtyngdes ofta silke i samband med slutberedningen genom impregnering av metallsalter som ökade vikten på sidentyget men försämrade slitstyrkan, elasticiteten och lagrings- och ljusbeständigheten vilket har gett uttryck till att ”siden äter sig själv” . Tillsist så färgas silket och vävs sedan till sidentyg .


Hur kommer sidenet hit?

Jag har varit och pratat med Gittan på Gimas textil och frågade hur dom importerade sitt siden. Detta skedde genom en grossist bland annat sidenkompaniet i Stockholm som direkt importerar från fabriker i Thailand. Man handlade också en del på olika mässor.


Vad händer sen då?